Ellen på nätterna

I förrgår tryckte jag upp den här bloggsidan, och satte mig med nyfunnen ispiration och skrivarglädje till rätta i min stol för att skriva ett långt och ljuvligt blogginlägg som skulle vara så där speciellt intellektuellt och intressant.
Men så fort jag kom in till inläggen så bara tappade jag det. Det fanns inte en liten jävla gnutta inspiration någonstans och jag blev så deprimerad efter två timmar av icke-skrivning att jag gick och la mig istället.
Nu har jag drabbats av det igen.
Jag tror det är bloggar-syndromet. Jag blir senil och dement och vafan som helst så fort jag kommer in på bloggsidan nu. Någon spärr som vägrar låta mig skriva det jag vill.
Trist.

Och jag har läst texter av en människa jag aldrig skulle våga ta kontakten med nyligen. En som jag tror jag förstår.
Så där jättemycket.
Som skriver underbart och har känslor som liknar mina.
Jag vill bara prata med personen.
Men jag kan inte (förstås förstås typiskt), av en enda anledning.
Och jag förstår inte varför det här tar upp så mycket av mina tankar nu. Och varför det gör så ont att den här människan är som jag.
Jag är så jävla rädd för något. Jag hatar det.
Och så vill jag skriva som personen gör, som jag alltid vill (och människan är precis lika felfri med alla sina fel och brister på de rätta ställena som en annan jag känner).

Åh är det inte underbart att jag pratar ut så här men samtidigt inte avslöjar någonting?
Göttans att snacka i gåtor är det.
Nu är jag sjukt hungrig och jag har ätit bananer men det hjälper inte.
Godnattz.