Ellen. (OBS! OBS! ingen kärleksförklaring jag lovar (eller jag tror i alla fall inte det) OBS!)

Så här är det. Så här är det som fan.
Kalla det vad du vill.
Jag kallar det för sanningen.
Just nu. Hela tiden. Bara för mig.
Och fortfarande pratar jag i gåtor.

Vad jag än gör så tänker jag på dig.
Nästan. I stort sett hela tiden.
Så fort jag bara säger eller tänker något om dig gör det ont.
(Men gillar dig gör jag ju inte. Verkligen inte. Tro inte det.)

Och allt jag vill är att du ska se mig.
Bara lite.
Så där som jag vet att du ser andra. Du kan ju se det bra hos folk.
Men inte hos mig.
(Så smart är du inte. Det ska du fan ha klart för dig.)

Gud, vad jag vill strypa dig och döda allt som är bra i dig.
Så slipper jag tänka på dig hela tiden. Ständigt ha dig närvarande, trots att du egentligen är så långt bort.
Så kan du väl ge mig en enda anledning till att hata dig.
Och nej jag orkar fan inte sitta här längre och vänta på att någonting ska hända och att det ska ändra på sig. Jag orkar inte tro att du kanske, kanske någon gång ringer.
Eller skriver till mig.
(Så du kan väl bara lämna mig och min uppdateringsknapp ifred så att jag kan få fortsätta
att sitta här och hoppas i smyg på ett nytt mottaget meddelande från dig).






När jag skaffar en ny dagbok som är linjerad ska jag försöka göra det där som man brukar prata om. Försöka styra upp mitt liv.
Helt bokstavligt börja prata för mig själv istället.
Just nu behöver jag bara någonstans att skriva. Ingen behöver kommentera. Ingen behöver egentligen förstå. Jag vill bara skriva.